2015-12-23–2016-01-03
….. Dagen D inne. Först utmaning att ta sig till centret som ligger i en nationalpark 18 mil från Kanchanaburi. Buss till Thong Pha Phum. Lokalbuss utan ac men väl med kd (korsdrag)
Avsläppt på torget och nu blev det spännande. Skulle vara en minibuss (trodde jag) sista 4 milen. Kan väl tillägga att jag var den enda västerlänningen, där på torget. Men jag kände lugnet och efter en halvtimme kom det en flakbil, locals hoppade på och visade att jag skulle göra detsamma. Precis som att de enda turister som kommer till det här stället ska vidare till Dhammacentret. Det är kanske så. Så jag gjorde som de sa. Det var kvinnor, nyfödda barn, män. Säckar med ris, kött, grönt, takpannor lastades på innan vi drog iväg. En man från Japan var också med, skulle till samma ställe. Kommer vi vilse så är vi i alla fall två, tänkte jag.
Färden gick upp mot bergen, jättevackert. Mycket grönt, kakaoplantager med mera. Dofter, en blandning av avgaser, hetta, skit, blommor. Fram kom vi och där blev vi genast separerade, män och kvinnor för sig.
Inskrivning och så fick man lämna ifrån sig mobil, kamera, laptop mm. Får inte ha någon kontakt med omvärlden under dessa 10 dagar. Inte skriva, inte läsa och framförallt inte prata, inte se på någon, inte röra någon. Många inten….
Men fuskade liiiite, hade kvar penna och papper, blev en viktig ventil vid ett par tillfällen. Bara skriva av sig några ord. förlåt.
Ska inte gå in så djupt i själva metoden. Det är meditation enligt Vipassana och kommer ursprungligen från Buddha. Dessa center startades av en man från Myanmar, Goenka. De är inte knutna till någon religion.
Som sagt, det är tystnad som gäller. Det är en förutsättning för att man ska lyckas. Strikt schema när morgonklocka ljuder kl 4 och 4.30 är det dax för första passet med 2 timmars meditation.
Vi mediterade 10-11 timmar varje dag, check på den. Slutade kl 21 o då var det bara att ta en dusch och sova.
Ont i kroppen så satan, tog mig fram till sjätte dagen innan jag funnit en någorlunda uthärdlig ställning. Blev lycklig när man hittade rätt, komma ihåg till nästa gång. Som då visar sig bli ett litet H-vete. Fattar ingenting. En burk tigerbalsam och lite annan häxsalva gjorde jag av med. Ibland somnade benen, helt plötsligt ropas man fram till läraren, dax att meditera tillsammans med henne och jag kan i te röra mig. Låtsas först som jag inte uppfattat mitt namn samtidigt som jag slår lite lätt på benet. Vakna, vakna. Ibland gäller det att ta fram humorn och bjuda på sig själv. När man fått till en riktigt bra ställning och känner ett riktigt flow, då är det ” time for a break”. Men hallå, varför??? Men framåt dag 6 så lättade det och smärtan var inte så påtaglig.
Nästan som att föda barn, ont gör det, men det går inte att hoppa av. Klart jag kunde hoppa av, men det finns inte i min värld. Samma när jag körde Vätternrundan, 32 mil, kramp och ont, men ställa in??? Nope.
Dag 3
vet att vi inte får skriva, men måste, bara några rader. Fick en rejäl dipp efter lunch. Ledsen, ensam, saknar, längtar. Vet att det är en process. Sitter bara och gråter. Vad sker i hjärnan. Som jag saknar Anna och Erik. Första julen utan någon av dem hos mig på väldigt länge. Igår hade kroppen ont, idag är det själen. Det är en känslomässig berg och dalbana.jag ska gå hel ur det här. Bara jag tillåter mig att gråta och pysa. Att kunna men inte få, känns extra jobbigt idag. Tar mig samman och vet att jag inte är ensam om att känna så här. Haft samtal med läraren idag o fick det bekräftat. Det kommer att gå upp och ner, går inte att stoppa tankarna och då är det bara att gå tillbaka till andningen, fokusera.
fag 4
idag är jag trött, trött. Nu går vi i nästa fas, närmar oss djupet.
Dag 6
var en riktig skitdag, morgonmeditationen gick bra, men resten av dan….. inte bra. Fick veta att dag 2 och 6 är de värsta och det är då en del beslutar sig för att hoppa av. Men för att peppa mig själv, tänkte jag som så att vi mediterar 110 timmar på 10 dagar, om jag misslyckas, i mina ögon, ca 8-10 timmar av detta, är det ju inget misslyckande egentligen. Eller hur?
Dag 8
sitter efter lunchen, på min favoritplats, i solen. En kopp kaffe med kondenserad mjölk. Jag vet, brukar aldrig använda kond mjölk men man måste lyxa till det. Solen står högt på himlen, blundar. Ljud av en kvast, en av deltagarna sopar undan löv som fallit ner. Djuren är tysta så här mitt på dagen. Blir mer ljud framåt kvällen, då låter det som ett kafferep. Så kommer ljudet av droppar, försiktiga droppar, får några stänk på mig.
Vattenspridarna som går på, så försiktigt. Det här vill jag minnas” man måste leva, inte bara finnas. Just det här ögonblicket kommer jag alltid att minnas”. Mauro Scoccos ord är så klockrena. Och det är årets sista dag 2015. I morgon är en ny dag, ett nytt år. Önskar ett gott nytt år till mina älskade barn, familj, vänner, i tysthet.
Dag 10
….konstig känsla när vi fick börja prata. Vilket kackel, herregud. Största kafferepet. Vi var 70 kvinnor och de flesta thai, så det lät lite. Fick en tomhetskänsla, svår att beskriva. Är det över, vad händer nu? Samtidigt en glädje, klarade det och som när man får barn, så glömmer man allt det jobbiga och onda och är bara lycklig och vill på det igen. Det blev en ny version av Gunilla. Gunilla.2
Lifeisbetterinflipflops.blog 