2016-02-14–2016-02-16

Upp tidigt, on the road again. Greg gjorde urgoda french toast till mig innan jag checkade ut.

Min vanliga tur med bussar. Punka förstås men med tanke  hur vägarna ser ut på många håll,blir det slitage förstås. Inte så kul att vänta i extrem värme, men efter nån timme  var vi på väg igen.

Framme i Koh Kong  på eftermiddagen,ligger väldigt nära Thailändska gränsen. Liten, sömnig småstad och få turister. Men det blir mer och mer, det satsas mycket på Ecoturism där. Hade bokat två nätter på 99 guesthouse, helt ok. Rent, fräscht, enkelt, billigt men lyhört nåt så in i baljan.

Tog mig runt stan ganska snabbt. Var på marknaden och köpte massa god frukt för 1 dollar. Mango, bananer, guava.

 

Tog en heldagsutflykt till Koh Kong Island. Kändes lyxigt, vi var 4 gäster och 2 guider. Koh Kong är en riktig paradisö, finns några resorts  på ön men inte på stranden där vi var. Kändes som Robinson. Sand som potatismjöl. Vattnet turkost och himlen blå. Som ett vykort.

Fick god lunch som de fixade på plats. På vägen tillbaka åkte vi genom mangroveträsk, rejält stort. Gick iland och fick vandra genom. Mäktigt och vackert.

Koh Kong stannar de flesta bara några nätter, många bara en natt, för att fixa med stämpel i passet. Det finns inga stränder i stan utan man får ta sig ut på Koh Kong Island eller över bron mot Thailand.

Jag är ju inne på beachlivet nu, så checkade ut efter två nätter. w

 

 

2016-02-13–2016-02-15

Tuk tuk till Kampot från Kep, tog väl någon timme. Stannade vid chaufförens hem på vägen. Han  skulle byta kläder och jag fick träffa hans familj. Frun och tre barn. Bodde ganska enkelt men han visade stolt mig hur de hade det. Trots att de har det tufft visar de en glädje, livsglädje. De har haft det väldigt tufft och har det ännu, Kambodja. Ändå har de alltid ett leende på läpparna och är genuint intresserade av oss turister.

Så kom vi till Kampot och Kampot Manor, som jag hade bokat, trodde jag. ”Hej, jag heter Gunilla och har noll koll”. Jo, bokat hade jag men fel datum och de var fullbokade. Men hjälpte mig och kollade efter andra hotell. Jag var välkommen till dem dagen efter, då jag hade bokat……. Inga kommentarer. Min snälla tuktukförare körde mig hit och dit, krävde inget extra i betalning utöver vår överenskommelse. Såklart gav jag honom mera och hälsade hans familj.

Så, hittade ett nytt hotell, Blue Buddha, stannade en natt där. Trevlig personal, rent, nytt och fräscht hotell. Kampot är en charmig, liten stad. Vandrade omkring, käkade god indisk curry på Brass Monkey. Fick äntligen tag i kokosolja, som jag varit utan ett tag. Är beroende av denna fantastiska olja. Använder den istället för bodylotion, blandar med solkräm, förebygger mot sandflugor, tar bort makeup. Äter, dricker det.

 

Blev ju även en natt på  Kampot Manor, som jag bokat från början. Återigen ett fantastiskt värdskap från David, även han från Australien och hans vän Greg, som var och hjälpte honom. Kände mig direkt som hemma och hade mycket trevliga samtal  med David. Lånade cykel och var ute och hojade runt med Kazzie, som kom samtidigt som jag. Ut på landsbygden. Träffade på en familj när vi stannade för en drickapaus. De hade tre barn. Det är så härligt när man stannar till och tar sig tid att prata med människorna som bor här. De försöker och verkligen vill prata engelska. Dottern tog fram sin lärobok i engelska och visade. Något som förvånar mig är att de även lär sig kinesiska. De bara ryckte på axlarna lie uppgivet, när vi frågade varför.

Cyklade vidare och kollade in risfälten och även saltfält. In genom ett tempel för att köpa Kampotpeppar, denna världens bästa peppar.

Bröt oss även in på en pepparfarm. Svårt att läsa: stod tydligt och klart öppet måndag-fredag och idag var det lördag. Inte undra på att vi inga människor såg. Men vi kollade runt, drog in dofterna från pepparen som låg och torkade. Man förstår varför Kampotpepparen är så dyr som den är. Fick lära mig det förra året då jag besökte en pepparfarm i Kep. De odlar ekologiskt, får inte använda kemikalier. De får licensen indragen om de gör det. Mycket vattnande och koll så ingen ohyra kommer.

Så det är mycket pyssel med dessa plantor. Men resultatet blir ju en väldans god peppar.

Hade en trevlig middag och den godaste vegetariska på  länge, gjord av David på Kampot Manor. En god australiensare, sauvignon blanc, slank ner fint till det.

2016-02-05–2016-02-13

Så äntligen kom jag till Kep och lugnet. Bara lata mig, minimalt med kulturella aktiviteter. Var ju i Kep förra året och såg en hel del då. Så nu pool och strandhäng så mycket som möjligt. En liten miss hade jag dock inte räknat med, that, kinesiska nyåret. Vilket gjorde att Kambodjarnerna vallfärdade till Kep i 3 dagar och intog stränderna med mera. Bilarna var fullastade med människor och mat. Så stranden fick vara dessa dagar.Samtidigt är det intressant att se hur de firar.

Hann bo på 2 ställen, först Vanna hill, som jag mest valde för poolområdet och att det ligger väldigt vackert. Deras inställning till service är helt ok. Förstår att det är en ny manager, han satt hela dagarna i restaurangen fjättrad vid sin laptop. Hade inget intresse av hur gästerna hade det. Som hotellslav är det något som stör mig. Fick heller aldrig svar på om jag kunde stanna längre och i så fall till vilket pris. Ingen återkoppling alls, det är sådant som gör att jag blir lite negativt inställd.

Men så fick jag det så mycket bättre på nästa stället, The beach House . The Beachhouse KepLigger precis vid stranden, har en liten pool. Inredning i min stil och så en fantastisk manager, Donna från Australien och hennes högra hand, Tia. Blev kär i stället direkt, ville inte åka därifrån. Donna kan det här med ett gott värdskap, hon småpratar med alla gäster. Tar sig tid och det är sådant jag uppskattar och gillar. Fick två nya vänner där, Petra och hennes son Nils, som är ute och reser. ibland, absolut inte ofta träffar man människor, som det bara känns rätt med. Blev både goda middagar och snack över vin och poolhäng.

Som sagt, hade bestämt mig för att vara lat i Kep, men det håller ju inte så länge. Blev både cykeltur och hiking i nationalparken och utmed stranden.

Hitade ett mysigt fik, Kep Coffee, som drivs av ett amerikanskt par. Nybakade, varma cookies med en espresso. Gutt!

 

Världen är egentligen inte så stor när man är ute och reser, man återser människor man träffat tidigare. En kanadensare, Paul, som jag träffat på väg från Laos, ropade på mig i Kep. Blev ett par öl och en hel del snack innan våra vägar skildes åt igen.

Efter en härlig vecka i mitt paradis, var det dax att säga hej då till alla härliga människor man träffat och dra vidare.

 

 

2016-02-04–2016-02-05

Så ännu en lång dag med mini van. Bokade min biljett av Pakse Travel, som garanterade att det skulle vara en stor buss och inte mini van. Fel, fel, fel. Fanns inte en stor buss i sikte. Man blir så lurad och det är tråkigt. Men till gränsen mot Kambodja gick det bra, sen började problemen.

Vi var en full mini van, som alla skulle ha visum för Kambodja. Hade fått infon om att det skulle kosta 35 dollar. När vi kommer dit så är det helt plötsligt 40 dollar. Det är 2 män som ”tar hand om” våra pass och visumansökningar och mellanskillnaden stoppar de i egen ficka. Vad gör man, det är bara att betala. Vi går över till Kambodjasidan utan pass och visum, ingen kollar någonting…… Bara intresserade av att få in stålarna. Väntade i extrem hetta ca 1 timme innan det var klart. Blir en del snack med andra resenärer. Utbyte av erfarenheter.  Sen lite kaos när alla skulle fördelas på olika minibussar. Hoppade ur och in några stycken innan jag kom rätt.

Efter ytterligare byte så kom vi fram till Phnom Penh framåt kvällen. Kolsvart och man vet inte var man är och så dessa tuktukförare som attackerar en. Man känner sig lite utsatt ibland. En var så fräck och närgången att jag kände att han öppnade dragkedjan på min ryggsäck, som jag bar på ryggen. Jag höll på att dra till honom. Andas Gunilla. Men det är en del av resandet, man får ta det. Tog en stund, men kom till hotellet till slut. Le Blanc Boutique hotel, riktigt läckert design ställe.

Blev inte så mycket mer än sova, frulle, en liten sväng ut på morgonen efter. Nu ska det bli beachlife. Lucky me. Life is better in flipflops.

 

2016-02-03–2016-02-04

I väntan på min nattbuss i Vientiane, tog jag en sväng, gick i nya kvarter. Hittade en butik med hantverk, Saboan. Man sålde bl a smycken där som gjorts av upphittade minor som man smält ner. Ungdomar jobbar där och som jag förstod även gjorde en del av hantverken. Köpte i alla fall några stycken. Jättefina och för ett gott syfte.

Så var det dax för en ny sängkompis på nattbussen till Pakse, som ligger ännu mer söderut. Denna gång en Laos tjej, som inte kunde engelska. Svår att kommunicera med. Blev liiite jobbigt, hon somnade i princip direkt och kröp i sömnen allt närmare mig, omedvetet. Låg  väl på en tredjedel av den redan smala ”dubbelsängen”. Och ja, även denna bussen fick problem och stoppade mitt i natten. Service och underhåll av bussar, nej, tror inte det…..

Hade bokat Pakse hotell och hipp hurra, rummet var klart när jag dansade in på morgonkvisten. Ut och käka frulle, fixa biljett till Kambodja och göra lite sightseeing. Ja, det blev faktiskt ett tempel idag. Besökte även Champasak Palace hotel. Legenden säger att det byggdes för en prins, han behövde ett stort ställe för alla sina koncubiner… vad vet jag. Han måste haft många för det är ett stort hotell. Några gäster såg jag däremot inte.

Pakse är väl mest en stad man stannar i bara någon natt för att sedan dra vidare, antingen söderut mot Si Phan Don eller korsa gränsen till Thailand eller Kambodja.

Ett dygn i staden räcker mer än gott för mig. Jag har bara stränder och avkoppling i sikte. Blev middag på taket på Pakse hotell och fin solnedgång. Maten var väl sådär, utsikten fantastisk. Blev lite störd över att man saltar notan, skyller på att priserna är ändrade. Men varför ändrar man då inte i menyn????? När man börjar argumentera är det helt plötsligt ingen som snackar engelska. Typiskt. Ska kanske börja med samma taktik tillbaka…

Pakse-24 timmar-tack och hej nu drar bitchen mot beachen och Kambodja.

2016-01-31–2016-02-03

Har åkt nattbuss både i Vietnam och Kambodja och verkligen gillat det. Man har sin egen lilla kuppe, kan välja om man vill ligga eller sitta. I Laos är det lite annorlunda, här är det som en dubbelbädd, ingen valmöjlighet att halvligga om man vill det. Plus att man delar säng med en främling. One night stand, fast ändå inte. Hade tur för min sängkamrat var en trevlig fransyska, vi snackade halva natten innan vi slutligen kunde somna. Hon hade bl a jobbat hos Moet et Chandon, så det blev mycket champagnesnack. Vaknade tvärt av att bussen hade fått punka, mitt in the middle of nowhere. Det löste sig efter ett tag och resan fortsatte i mörkret.

Framme i Vientiane, huvudstad i Laos, framåt morgonkvisten. Sa hejdå till min sängkompis och tackade för en trevlig natt. Tog sällskap med ett franskt par, mycket fransmän blir det, skulle bo på samma hotell. Stannade till för frulle på  väg till hotellet. De har ett bed and breakfast i Frankrike, i Bourgogne. Stänger över vintern och ut och reser ett par månader. Fick inbjudan till att besöka dem och det ska jag. Chez Bagatelle heter stället, ser helt underbart ut. Nu har man ju flera anledningar att besöka Frankrike. Paris och Bourgogne.

Bodde på Golden Sun Hotel, blev kvar 3 nätter. Hann njuta av deras pooler och bara lata mig. Nja, som vanligt gick  jag en hel del men hade inga måsten, orkade inte med flera tempel, kvoten var nådd, för ett tag i alla fall.Njöt av solnedgångar vid floden. Åt kanongod indisk mat. Fikade på Scandinavian Bakery. Klippte mig. Frisören kunde knappt ingen engelska, men förstod mig. Jättenöjd. 70 kronor kostade kalaset och då fick jag även massage. I huvet alltså.

Vientiane saknar charmen som Luang Prabang har. Men helt utan själ är den inte.

Hade ju lovat mig själv att inte mera nattbuss men efter tre dagar var det dags igen. Måste ju ta mig därifrån. Längtan till lugn och ro och strandliv var större. 

 

2016-01-28–2016-01-30

ny dag nytt land. Landade in i Luang Prabang kl 5 på morgonen. Kallt och regn, bättre välkomnande hade ju varit trevligt. Som grädde på moset var mitt hotell väldigt mycket stängt när jag kom dit. Knackade lite försynt till att börja med men när inget hände bankade jag så grannhunden började skälla. Fortfarande inget liv. Tålamodet är inte så värst efter 16 timmar på buss, trött och frusen, så jag bröt mig in. Kom in i en öppen lobby, fram till receptionen och på golvet under några filtar låg nattvakten och sov. Honom skulle inte jag anställa….. Han visste inte vem han hade att göra med när han tyckte jag skulle komma tillbaka kl 12. Hade absolut inte krav att få mitt rum, men få vila och framförallt värma mig. Krävde av han en av hans filtar, kurade ihop mig på en lite bänk och slumrade. Blev väckt efter nån timme av managern som tyckte synd om mig, gav mig ett ostädat rum så jag skulle få sova lite. Mycket bra bemötande. Sen var jag nöjd och glad efter att fått lite sömn i en säng.

Luang Prabang är verkligen en mysig stad, lugnt, fridfullt, vackert. Gick massor när jag var där. Solen och värmen kom också tillbaka efter en kall vecka. Då blir livet genast mycket lättare.

Gick upp till Phousi, berget, sacred hill. Finns tempel däruppe så alla trappsteg upp är väl värt. Fantastisk utsikt över stan i många väderstreck. Även en grotta och så Buddhas footprint. Vet inte om jag kunde se den men med fantasi så ok.

 

 

Många mysiga fik med urgott kaffe. Hamnade på ett vegofik Indigo, en kväll. Blev några Beerlao tillsammans med ett holländskt par som rest runt i landet och fick lite tips och råd från dem.

En av platserna  på min bucketlist,  var att dra till vattenfallet, Koang Si, 25 km sydväst från stan. Det var lika vackert som på bilderna, så häftigt. Bassänger på olika nivåer, där det var tillåtet att bada i en del av dem.

På vägen tillbaka stannade jag på Kuang Si Butterflypark. Fick tips av holländarna jag träffade på Indigo. Jättefint och välskött, en oas. Det är ett holländskt par, Olaf och Ineke, som byggt upp detta tillsammans med hjälp av locals. De sålde allt hemma för att satsa i det här. Fick en lektion av Ineke om fjärilarna och deras liv. Kolla deras hemsida Kuang Si Butterfly park

Testade Lao massage, mildare än thai men mycket skönt och avkopplande.

Gick över floden Nam Khan via bambubroar som bara finns under den torra säsongen. Kostar en liten peng för finansiering av att bygga upp dem varje år.

Blev 3 dagar i Luang Prabang innan det var dags att ha en drömnatt på en nattbuss genom landet.

 

 

 

2016-01-25–2016-01-27

Packa, käka frulle innan det var dax att samla ihop sig och hoppa  på minivanen  till Chiang Mai, 770 kurvor typ, here we go again. Satt längst bak. Bara det bådade inte gott. Jag klarade mig men killen bredvid mig, en thai, började spy efter 10 minuter. Att fokusera att inte själv spy när grannen halar upp den ena påsen efter den andra och fyller. Tyckte så synd om honom. Han slocknade efter ett par timmar, sa sorry sorry hela tiden. Han skulle nog mått bättre om han tagit åksjukepiller före. Men till Chiang Mai kom vi till slut. I väg och köpa biljett till Chiang Rai. Fick vänta några timmar och nu hade kylan intagit stan. Frös rejält och tog på flera tröjor och jacka.

Framme i Chiang Rai vid 19 tiden. Hade bokat rum på Kanlaya place, som ägs av en skotte. Stället låg bara ett stenkast från the klock tower. Varje hel timme på kvällarna, spelas det upp musik därifrån och tornet skiftar färg. Lite kitschigt men klart sevärt. Där låg även ett kattcafe för de som gillar katter och fika. Jag gillar bara fika, så jag gick aldrig in. Hade nog fått en allergichock bland alla katter. Ut och käkade, inte så imponerad men blev mätt i alla fall.

Tillbaka till hotellet och skulle lägga mig men fy in i tusan så kallt. Tog en så varm dusch som det gick. På med underställ, ullsockor, kofta, vantar och mössa innan jag kröp ner i min sovpåse under dubbla täcken. Är det sant, ska det vara så här in i bomben kallt. Nu skulle jag velat haft min sängvärmare från Sapa.

Rök från munnen när jag skulle upp på morgonen därpå. Förutom kylan spöregnade det nu. Käkade frulle med ett tyskt par som även som jag skulle vidare till Laos. De skulle åks slowboat i två dagar och det hade jag ingen lust med, i det här vädret. Sitta på en båt. Skulle inte tro det.

Checkade ut och begav mig till nästa ställe. Kanlaya var fullbokat och hade hittat Baan Jaru, som skulle ligga nära. På med hemmet på ryggen och regnskydd och ut. Vågar knappt inte säga det, men går i rakt motsatt riktning. Gör det igen!! Vad är det för fel på mig. Får ta hjälp av en local som visat mig rätt. Var inte alls långt från Kanlaya…..inga kommentarer. Har ingen annan att skylla på förutom mig själv. Så vad ska man då hitta på när regnet står som spön i backen och det är kallt och jävligt och man känner sig inte helt hundra. Jo, ta en tuktuk till ett shoppingmall, spendera några timmar där. Sitta på fik, skriva. Göra upp plan för nästa steg.

Måste ge en stor eloge till killen på Baan Jaru som hjälpte mig med olika alternativ för att hinna med templet innan bussen till Laos gick. Så tålmodig med virriga Gunilla.

Bestämde mig för att ta bussen till Laos och Luang Prabang dan efter. Man har ingen lust att vara kvar när vädret är som det är, tyvärr. Men det vita templet måste jag bara se. Så på morgonen tog jag taxi ut till detta spektakulära, annorlunda, häftiga, sagolika tempel. Kom dit tidigt innan alla bussar. Regnade inte. Är så glad att jag kom dit.

En thailändsk konstnär är det som skapat och byggt detta med egna medel. Det är verkligen  värt ett besök. Så mycket detaljer, gäller att ha ögon och sinnen öppna. Var inne på galleriet där en del av hans konst visades och han är duktig. Mycket buddhafigurer, men även nutida konst, lite kontroversiellt men mycket aktuellt. Namnet är Wat Rong Khun.

I väntan på bussen satt jag på ett fik/ shop, tog en kaffe, lite nudlar. Snackade med damen som ägde stället. Hon på thai och jag på engelska. Tror vi förstod varandra. Med kropsspråket kommer man långt.

Köpte en börs av henne som minne, hon broderade själv.

Så började resan till nästa land. Hade en dansk man bredvid mig. Bodde i Kina, som han gjort de senaste 25 åren. I kingchon tror jag det hette. Jobbat som broingenjör men slutade jobba för 25 år sedan. Jag har pengar nog för 3 liv som han sa så varför fortsätta samla pengar på hög. 68 år var han nu. Varför Kina? Han är mycket ut och hikar och där är RN mycket fin nationalpark, med berg, perfekt att vandra i. Han spenderar halva året i Kina, sommaren i Danmark och 2 månader i Spanien. Blir så avundsjuk, men mest fascinerad av att människor följer sina drömmar. Gör det som får de att må bra. Han själv kom till en vändpunkt när först hans far dog ung, bara 45 år och hans mor 55 typ. Jag vill leva längre än så som han sa och tog beslu om att sluta jobba innan han var 45 och göra det som jag mår bra av. Imponerad blir jag. Hade mycket givande samtal.

H

2016-01-22-2016-01-25

Minivan, 770 typ kurvor upp till denna lilla oas, fristad. Lite Christiania känsla. Ingen kul tripp, man kämpade mot åksjuka. Värre blir när när man hör andra som spyr. Men men kom fram utan att få en spya i knät.

Vilket lugn jag kände när jag kom fram, så härlig avslappnad atmosfär. Man går med ett leende på läpparna. En salig blandning av människor, många som kommit hit och blivit kvar. En hippieby, så mycket dreadlocks på ett ställe, medelålders, gråhåriga män med hästsvans. Ett mecka för yogaälskare, meditation. Finns även en cirkusskola. Så många mysiga caféer. Det röks nog på både här och där, dofterna av marijuana känns när man går runt på kvällarna. Alla matstånd, finns något för alla. Mannen, en av många som blivit kvar, som med sin gitarr sjunger countryroads take me home, vet inte om han kan någon annan låt. Det var den enda jag hörde. Bra, nej, lät för jävligt. Många gav en peng, mest av barmhärtighet.

Cyklade runt och tog mig över bambubron till andra sidan floden. Här snackar alla med varandra och hejar. Känns som ett stort kollektiv. Förstår att Pai står på många backpackers bucketlist. Ungdomarna som kommer hit och värmer upp innan de drar på full moon party söderut.

Men det är inte bara ungdomar här, det är en blandning av alla människor. Träffade ett amerikanskt par i min ålder. De hade sålt allt hemma i Oregon, var ute på obestämd tid. Blir så glad av att träffa människor som verkligen lever, njuter och som vågar följa sina drömmar. Det är aldrig försent med förändring i livet.

Bodde bra på Hakka guesthouse, i änden av huvudgatan, lugnt och skönt och ändå mitt i smeten.

Förkylningen från helvetet har kommit tillbaka, jobbigt, febrig och snorig. Kurerar med häxmedicin och sömn.

För att hinna med att se det jag hade på min lista, bokade jag en lååååååång tur. Blev hämtad kl 4 på morgonen och var tillbaka 18.30 på kvällen. Många stopp blev det, en del mer eller mindre intressanta. Tyvärr var guiden inte så bra  på engelska men som tur var det en thaikvinna som bodde i Malysia som var duktig på engelska och kunde översätta för mig och ett yngre holländskt par som var med. De andra var thai.

Höjdpunkterna på turen var besök i en kinesisk by, nära Myanmar. Låg så vackert vid en sjö.

Mudspa, jag hoppade leran och tog ett mineralfotbad i 36-40 gradigt vatten. Skulle göra gott sas det. Varmt var det i alla fall.

Tempel förstås, besökte 2. Ett av dem låg utanför Mae Hong Son, som ligger väldigt högt och vackert. Det andra låg på andra sidan en 500 meter lång bambubro, Bridge Su Tong Pei.

besökte Karen village med long neck women. En besvikelse, de ville bara sälja på en massa souvenirer och krimskrams.

Man var lite sliten när vi kom tillbaka, men var tvungen att ge mig ut för att fixa biljett till Chiang Rai, ville dra dit, eftersom det skulle komma in dåligt väder.

Där kom då ” hej jag heter Gunilla och har noll koll”. Man ska inte lita på vad andra säger, utan att kolla upp. Tjejen på i Chiang Mai hade sagt att det gick buss direkt från Pai till Chisng Rai och jag hade sett det på någon skylt i Pai. För med det i minne plus att jag inte ville åka dessa 770 kurvorna tillbaka så skulle jag köpa biljett. Pyttsan, det var lättare sagtÄn gjort. Det gick mycket riktigt en buss dan efter, dock via Chiang Mai, finns ingen direkt förbindelse. Om man inte vill betala privat taxi. Det vill jag inte. Men den bussen var full och jag ville inte bli kvar en dag till i det dåliga vädret. Fick med mig två unga tyska killar i vår jakt på biljetter. De hade bara varit i Pai en dag men ville därifrån, det var inte deras stil sa de. Kan förstå, de är unga och gillar man inte livsstilen och partandet som är på gatorna efter att Gunilla har gått och lagt sig, så vill man nog dra. Men det ser ju inte jag. Hade jag varit förutseende och kollat det här med biljetter, hade jag bokat flyg. Men nu var det bara att bita i det sura äpplet och köpa biljett med mini van morgonen efter. Nästa gång blir det flyg, garanterat. För jag vill tillbaka.

 

2016-01-20–2016-01-22

flyg från Hanoi till Bangkok och vidare till Chiang Mai. Smidigt. Ibland har man verkligen inte lust att spendera massa timmar på buss och tåg. Får man tag i billiga flyg så är det klart värd det

Det här med att resa med barn är ju alltid en het potatis att kritisera. Men i allafall, här kommer det:

En familj med 4 barn, inte européer. Det här handlar om hur olika vi är, kulturellt och barnuppfostran. Jag har själv rest en  hel del med mina barn, sedan de var små. För att underlätta för barnen, sig själv och medresenärer, packade vi alltid en ryggsäck med pyssel, böcker, gosedjur, som de kunde ha som förströelse på långa och korta resor. Gärna någon liten överraskning, som en ny målarbok t ex. Denna familj, som jag nu skriver om, hade ingenting till sina barn. De tre äldsta fick ta hand om den lilla, Huliganen. Som levde rövare, milt sagt och gick bananas när hon inte fick som hon ville. Gick fullständigt överstyr när säkerhetsbälte skulle på och hon inte kunde hoppa runt som hon ville. Föräldrarna satt i raden bakom och barnen framför. Hon skrek oavbrutet. Personalen fick gripa in och be att de skulle dela på sig.  Som tur tog flyget bara någon timme och det är inte barnets fel utan föräldrarnas, som inte bryr sig. Punkt.

Kom i alla fall till Chiang Mai, bodde på Le Canal, ett litet hotell i norra änden av gamla stan. Mycket trevlig och serviceinriktad personal. Fick mängder av information om vad man kan se och göra.

Som vanligt med karta i hand gick jag mycket. Förstår egentligen inte varför jag har karta, för det går åt skogen ganska snabbt, med att veta var jag är. Går in i nån gränd och så ytterligare någon och så är jag totalt lost. Gamla stan är trevlig, mycket mysiga caféer och restauranger. Hade ju som ambition att gå en cooking class, men blev inte av. Massor av tempel ska jag väl tillägga med. Ibland är jag verkligen inte i mood att besöka ett enda  tempel medan jag andra dagar går in i varje jag passerar. Undrar hur många jag besökt????

Skulle bara stanna 2 nätter så hade ett ställe jag ville till. Berget Don Seup och templet där. Upp tidigt och var där redan vid 8, jag och en thai kvinna delade tuk tuk. Hon ville att chauffören skulle ta foto på oss tillsammans för som hon sa till mig ” you are so beautiful” Klart man blir smickrad.

 

Nåväl, templet var värt alla 300 trappstegen upp. Lugnt, rofyllt, vackert och en bedårande utsikt. Känns som man befinner sig  världens tak. Uppe bland molnen. Spenderade några timmar där, bara insöp atmosfären. Blev välsignad av en munk.

Fick en välbehövlig thai massage, 2 timmar på Womens massage, där före detta fångar jobbar. Mycket duktiga. Rekommenderas. Fick två amerikanska grabbar att storgarva, när min massör, i slutet av massagen, frågade hur jag mådde. Im ok, but My back is probably Brooken, efter att hon böjt och bänt på ryggen.

Hoppade elefanter och tigrar, vill inte uppmuntra till hur de behandlar djuren. Big no.

Besökte marknaden, köpte massa Goa mandlar o torkad frukt. Även 2 batikplagg slank med. Älskar batikplagg och dras alltid till de stånden. Får härlig Flashback till barndomen, då man hängde på Kolberga fritidsgård och fick lära sig att göra batik. Snodde tröjor av pappa och storebrorsan och gjorde vackra batikplagg av dem. Man känner sig lite hippie och befriad i batik. Bara dreadsen som fattas.