Tisdag 10 september, Kathmandu
Idag ska jag vara min egen guide, orkar inte att ha en som tjatar hål i huvet på en. Skulle aldrig kunna delta på en gruppresa. Vill välja själv vad jag ska se. Så idag har jag följande på min bucketlist:
Freakstreet, hippie området som var hett på 70 talet
Snowman café, som ligger i detta område. Det är samma familj som äger stället sen 70 talet, då det funkade som hasch café . Nu är det förbjudet att sälja offentligt. Här hängde en av mina idoler, Cat Stevens eller Yusuf Islam som han numera heter. Det sägs att hans skrev sin låt Kathmandu just där.
Garden of Dreams, en oas i Kathmandu
Så ut och vandra, Gunilla ”lost”, i en stad som Kathmandu, där det inte finns gatunamn och man blir helt förvirrad. 4 miljoner invånare, att trafiken funkar är överväldigande, med tanke på att de inte har trafikljus här. De är levande sådana.
Visste på ett ungefär åt vilket håll jag skulle. Men så klart, kom lite vilse. Hoppade in i en liten butik, köpte en sån där hatt som alla män bär, billig, bara för att kunna be om hjälp om vart jag skulle. Nöden har ingen lag.
Då har hon som äger denna lilla hål i väggen affären, som en lönndörr bakom en hylla som leder ut till en gård med ett tempel . Voila, magiskt, hon pekade åt vilket håll jag skulle. Namaste och tusen tack. Fick hjälp på vägen av en man som hade ett galleri. Människor är väldigt hjälpsamma här utan baktankar. Kände mig lite uttittad, såga inga västlänningar nånstans, nu var jag utanför turistområdena. Men var inte rädd.
För att komma till Freakstreet måste jag gå igenom Hanuman-dhoka Durbar Square, Royal Palace. 1000 rupies för att passera, tog lite bilder, fräste lite lätt åt män som ville guida mig. Känner att jag fått mitt tempelinformationsflöde fyllt för ett bra tag framöver. Blev en macciato på Himalayan Java café innan nästa på min lista: Freak street, här blir jag oxå erbjuden lite smoke el nåt annat om jag önskar. Tackar men nej tack. Lite ruffigt här, får en lite Amsterdam känsla av det här området. Köper lite smycken av en man på torget.
Macchiato på Himalayan Java Café
Så Snow man cafe, lyckas ju gå förbi och inte se det. Gick runt kvarteret ett par gånger. Hoppa undan för att inte blir påkörd. Alltså, trottoarerna här är ca 2 dm breda. Inte mycket att sätta ned fötterna på. Nära att ge upp men kollade kartan igen, ska fan inte ge mig och där ligger det ju. Som ett hål i väggen, diskret, mörkt och murrigt därinne och röken ligger som en dimma. Måste ju bara köpa deras apple pie, ta in atmosfären, mycket skrivet på väggarna, många ungdomar här. Hade trott att folk i min ålder sökte sig hit, som var här på 70 talet kanske, känna av stämningen. Himla god äppelpaj och kaffe och snorbilligt. Inget finlir precis. Kostade mig 12 kronor. Häftigt att få varit där i alla fall. Känna av atmosfären, här hade Cat Stevens suttit och knåpat med sin musik och texter. Nu kunde jag lugnt lämna det här området. Mission completed
Garden of Dreams, nästa stopp för dagen.
Lite tricky att hitta dit, från mitt hotell var det inga problem att finna det men nu kom jag från ett annat håll, så lite hit och dit blev det. Fick till slut be om hjälp. Har lärt mig att komma fram effektivt bland trafiken, för att inte bli påkörd tar jag rygg på en local och gärna att det är några bakom oxå. Går skitbra då. Men i alla fall, till slut kommer jag fram.
Garden of Dreams. Trädgården är känd som de 6 årstidernas trädgård, en oas att fly in i från myllret utanför. Anlagd 1920, privat trädgård som ägdes av Kaiser Sumsher Rana. Fantastiskt vackert här. Här finns amfiteater, pargola, växter, paviljonger.
Efter att ägaren, Kaise Sumsher Rana dog på 1960-talet, låg den i dvala innan den Österikiska regeringen renoverade och öppnade åter upp den för besökande.
Shoppat stavar och regnponcho idag, bra att ha inför resan till Pokhara.
Blev middag på Fire& Ice, gnocchi i grön pestosås. Gott.
Efter middag blev det Heavenly Spa, där jag tillbringade resten av kvällen, 3,5 timme. Först 90 minuter Ayurvedic massage och så sålde hon in en ansiktsbehandling, avancerad med frukt, djuprengörande och återfuktande. Tjejen, från Tibet, sa att jag var väldig torr i ansiktet så då körde vi på det. Hon fick tjäna lite mer pengar och jag fick en massage och ansiktsbehandling, fick och fick men väl värt pengarna, ca 300 svenska kronor.
En undran har jag, återkommande, vad är det för fel på kineser? Syns, hörs,har ingen känsla för någon annan än sig själv, plus att det verkar som inga andra gillar dem. Undrar om de är medvetna om att de inte är omtyckta någonstans… Troligen inte. Enligt dansken jag träffade på bussen från Chang Mai till Laos, är kineserna de största egoisterna som finns. Han hade stor erfarenhet, då han var bosatt i Kina sedan 25 år tillbaka.
Lifeisbetterinflipflops.blog 