Söndag 13 oktober 2019, Mount Lavinia, Sri Lanka
”I don´t want a perfect life, I want a happy life”
Morgonyogan intogs även i dag på taket, i morgonsol.
Nu ska denna dag sugas ut av solstrålar, min sista dag.
Gick lite lost (hur man nu kan göra det) när jag skulle ned till stranden. Tog en annan väg som slutade i en låst grind. Shit, men istället för att behöva vända om och gå tillbaka, kom en vänlig man till min hjälp och låste upp till mig. Tusen tack.
Blev samma ställe på stranden som igår.
Hände en mysko grej när jag legat där en stund. En kille som sa att han var massageterapeut under utbildning, frågade om han fick massera mig. Tack, men nej tack sa jag vänligt. Tänkte inte mer på det.
La sedan märke till att en kille (förstod senare att det var han) satt sig i en solstol snett bakom mig. Där satt han säkert i ett par timmar. Fattade inte att han väntade på mig. När jag började röra på mig kom han fram, sa att han väntat på mig. Att han kunde följa mig till mitt hotellrum, skulle inte ta betalt. Jag fattade ingenting. Står det något i pannan på mig. ”Desperat, vill ligga” Om han nu vill massera varför frågar han ingen annan av de som ligger runt mig. Orkar inte….. Jag tackade nej igen…. Tror inte att han var en massageterapeut. Har råkat ut för liknande ett par gånger tidigare, Turkiet och Thailand, men då under massage som hade slutat med Happy Ending om jag velat. Jag ville inte det, ska jag väl förtydliga. Vill helst ha massage av kvinnor efter detta.
Käkade fried rice på restaurangen och gick inte ned till solstolen förrän jag såg att han försvunnit.
Tog en shoppingrunda, köpte några saker och en sista fika på det franska fiket. En macchiato och hejdå för denna gången, hoppas att ses igen.
Det känns så vemodigt att göra allt en sista gång…. i alla fall på denna resan.
Packade och käkade, återigen en supergod middag.
Både herr och fru Subahan var på plats för att säga hejdå. Vill verkligen tillbaka till denna oas i Mount Lavinia.
Blev några timmars vila innan vi skulle åka till flygplatsen. Flighten skulle gå kl 2.00 den 15:e oktober. Blev chefen själv som körde mig.
Flygplatsen i Colombo är som Fort Knox att komma in i. Så många beväpnade soldater, stoppar bilen och lyser med lampa för att kolla in i den. Klart det är skönt att veta att de inte tummar på säkerheten. Men de är mycket trevliga, frågade hur jag har haft det och välkomnar mig tillbaka igen.
Tack och hejdå till mr Subahan, som var snäll och körde mig.
Hade en gråtande kvinna bredvid mig första sträckan till Qatar, hon hade lämnat sin pojkvän för en tid. Svårt att sova när en sitter och gråter och snörvlar bredvid.
Jag var rejält trött men blev glad att få sitta själv på sträckan till Arlanda. Då sov jag gott.
Så då var denna resan slut. Har fått nya vänner och nya platser jag vill återvända till. Nepal och Sri Lanka gjorde mig inte besviken.
Lifeisbetterinflipflops.blog 