Lifeisbetterinflipflops.blog

2016-02-26–2016-02-29

Upp tidigt. Packa pappas kappsäck, undrar vilken gång i ordningen på den här resan? Måste kolla.

Jay fixade frulle och när den beställda moppetaxin inte kom och tiden började bli liiiiite knapp, körde han mig på sin moppe. det gick fort genom ön och full fart ut på piren, 2 minuter till godo. Någon taxi mötte vi inte på vägen heller. Lite skumpig färd men helt ok. Regn när vi kom till Ranong, förstår nu när jag hört om den illa lukten som ligger över hamnen i Ranong. Det stinker. Glad att jag har mina stift att stryka under näsan och andas in. Ja, det är samma stift som jag använder till allt, bett, smärta mm

Upp på en moppetaxi, till Immigration för att köpa flera dagar på mitt visa. Gick hur smidigt som helst, mycket snäll och hjälpsam personal. 1900 bath för 30 dagar. Tack och hej,  nästa moppetaxi till bussterminalen och en buss till Khao Lak. Den skulle precis gå, tur igen. Det går bra nu, kompis det går bra nu. Lämnade Koh Phayam 7.30 och 9.30 satt jag på bussen. Vilket flyt.

Bussen tog ca 3,5 timmar till Khao Lak. Jag hade bokat hotell i Ban Niang, norr om Khao Lak city. Där på Casacool möter jag nästa underbara ägare/manager. Kai, vilken människa, ett hjärta av guld. Hon vet inte hur väl hon vill sina gäster. Vi fick jättebra kontakt direkt. Hon körde mig till stranden Bang Sok, norr om Ban Niang. Tog väl 15-20 minuter. Pratade om smått och stort. Bang Sok är en härlig strand med få människor, lång så perfekt att vandra på. En strand i Gunillas smak. Var där till solnedgången, då Kai kom och hämtade mig. Vi gick längs havet, pratade om livet. Hur skört det är och hur viktigt det är att leva, leva nu.

Blev tyvärr sjuk första natten. Feber, huvudvärk, illamående, ingen energi. Tog det väldigt lugnt de andra dagarna. Blev så väl omhändertagen  av Kai, som såg till att jag fick i mig något att äta, blev mest frukt.  Var på stranden några timmar, sov, gick omkring lite. Var vid memorial museum, till minne av Tsunamin. De har kvar patrullbåten som kastades upp på land, 2 km. Förstod av Kai att hon förlorat många i Tsunamin, men hon bytte samtalsämne när det blev för känsligt. Det är svårt att inte bli påverkad av det som hände. Alla som försvann, dog och deras anhöriga. Mig berörde det väldigt starkt.

I mitt tycke är Khao Lak för turistigt, återvänder jag så kommer jag nog att bo i Bang Sok där det kändes mer genuint  och äkta. Men har fått en vän i Kai och henne vill jag gärna träffa igen. Lovade även att komma och hjälpa henne med hotellet så hon skulle få lite fritid. Det är  ju inte bara hotellet hon driver utan har även 3 affärer, mc uthyrning  och en travelagency.

2016-02-23–2016-02-26

Framme i Chumphon 4.30  på morgonkulan. Lite sömn blev det efter kemiska tillsatser. Kram och pussa dottern hejdå, ses snart. Hon skulle hem, till Koh Tao. Jobb väntar. Jag åkte vidare, över till västra sidan, Ranong.

Gick snabbt, tog drygt 2 timmar, sen var det bara att hoppa på speedboaten, 40 minuter senare framme på Koh Phayam.

Jag brukar alltid få en bra eller dålig känsla direkt när jag kommer till ett ställe. ”Welcome to Koh Phayam” stod det på skylten vid piren. Och ja, jag kände mig verkligen välkommen. Lugnt och stilla, inte folk som drar i dig och ropar om boende eller taxi. Kunde ta in ön, se mig omkring. Det händer ju inte när man  kommer till en busy plats. Då blir man bara stressad av allt tjat. Tog en moppetaxi till mitt boende, Himmapan resort. Ligger som en oas i djungeln, nästan mitt på den här lilla ön. Relativt nytt, något år. Ägs av Jay, en businessman från Bangkok. Mycket sympatisk, trevlig, ödmjuk. Hade många givande samtal. Säger man att man är i branchen så inbjuder det till frågor, tips och råd. Himmapan har 6 bungalows, som väl inte riktigt ser ut som bilden man har av en bungalows. Två våningar, betong med ett sovloft. Jay sa att det är ritat av en arkitekt från Bangkok, likaså den fantastiska trädgården, som tidigare var djungel. Nu är det blommor utplanterade, hängmattor här och var, madrasser med massa kuddar att slappa på och så en pool. Ett lugn infinner sig när man är här. Två tjejer från USA, Mia och Julia, jobbade som volontärer här via workaway.com. En webbplats där både arbetsgivare och volontärer kan lägga upp sin profil. Som volontär arbetar man 5 timmar per dag, får fri mat och logi. Winwin för båda. Jay har utnyttjat detta sedan han öppnade, han sparar in på personalkostnader, får språkkunniga arbetstagare med olika kompetens. Jag hade aldrig hört talas om detta tidigare, men vilken bra idé.

Hade slappa sköna dagar på Koh Phayam, gick och cyklade en hel del. Kopplade av i hängmattan på Himmapan. Fick min favoritstrand i Buffalo Bay, på norra sidan. Tyckte Ao Yai, på västra sidan,

var lite to busy för min smak. Men perfekt att vandra på, lång är den. Buffalo Bay är mindre, mysigare, mindre folk. Testade mango sticky rice för första gången, perfekt som lunch. Jättegott

Sista kvällen pratade jag en hel del med Mia, en av volontärerna. Pratade om meditation, erfarenhet mm. Hon ska iväg på samma retreat jag var på. Hon är den andra personen jag träffar under min resa. Det är ju inte så att det är många västerlänningar på dessa kurser, utan mest thailändare, så hur stor är chansen att man träffar på två personet. Mäktigt.

Tre nätter var kanske lite för Koh Phayam, men vet att jag kommer tillbaka och det är bra att ha rekat lite. Hade bokat och betalt hotell i Khao Lak, upptäckte jag, så fick hålls mig till den planen.

2016-02-18–2016-02-22

Buss till Bangkok från Trat. Har lärt mig att det kan vara ganska bra att veta till vilken bussterminal bussen kommer till. Kan vara en fördel att kolla med hotellet, vilken terminal som är närmast och välja den bussen. Tidigare har jag inte kollat alls, Bsngkok som Bsngkok, hur svårt kan det va. Men numera har jag hjärnan med, ibland i alla fall. Man lär sig hela tiden.

Min buss landade in på Ekamai, den östra. Därifrån var det bara att hoppa på skytrain. Lätt som en plätt. Hade fått tips om ett anrikt, speciellt hotell. Atlanta Hotel. Öppnade 1952, Bangkoks första hotell med utomhuspool. Inredningen går i 50-tals stil. Hotellet finns inte på någon bokningssajt. Det speciella med det är att de absolut inte tillåter sexturism. Känns tryggt att bo där. Det är ett budgethotell, så rummen är enkla. Men inredningen i lobby och restaurangen är så läcker. Kolla hemsidan. Atlanta Hotel

Hade bokat där första natten för mig, sedan ett annat de andra 3 nätterna, för att bo ännu bättre till för shoppingens skull.

Anna kom med nattåget från Chumphon och efter frulle, dusch o byte av hotell, S:t James Hotel, var vi redo att kasta oss ut i shoppingens karusell. För den som vill shoppa finns alla möjligheter, vet inte hur många shoppingcenter vi var i. Smidigt att ta sig mellan dem med skytrain.

Så härligt att få spendera så mycket tid med en av mina älskade musketörer. Shoppingen var ju prio ett, sedan kom mat och fika. Anna fick sin efterlängtade hamburgare på McDonalds.

Åt kalasgod mexikansk mat på Charley Browns och deras frozen passion margerita, wow. Tog in en hel kanna. Firade nyårsafton första kvällen.

Chatuchak marknaden gjorde vi på lördagen. Här kan man göra fynd, men det gäller att köpa det man ser direkt, för man hittar garanterat inte tillbaka. Fördel att komma så tidigt som möjligt, innan det blir för varmt och för mycket folk. Första timmen är jag som mest aktiv och sugen, sen orkar jag inte. Rätt bra egentligen, för det går mindre pengar då. Tycker synd om alla små barn som måste stå ut i detta gytter. Finns ju så mycket annat man kan hitta på istället.

Lördagen firade vi min födelsedag, jag fyller ju inte förrän i sommar men vi måste ju ha anledning att festa till det. Så vi hamnade på Wine Connection, en kedja som finns överallt, i Thailand i alla fall. Bra priser på både mat och vin, goda viner från hela världen. Kunde köpa ostar som tilltugg, åhhhhh så gott. Som jag saknar god, stark, smakrik ost. Så en massa goda viner. Blev en flaska rött. De har även en shop, så man kan köpa med sig, om man vill.

Söndagen körde vi Annas födelsedag, då vi köade tillsammans med andra barnfamiljer till SeaLife, detta paradis för alla, både vuxna och barn. Hur många liknande ställen har man inte varit på med barnen. De älskade det och kunde spendera många timmar där. Annas älskade uttrar finns där. Hajar, mantor, rockor, pingviner och en massa andra djur i havets värld, sjöhästar mm. Man tar väl hand om djuren här och det är väldigt läckert, med statyer i akvarierna. Anna, som dykare, undervisade mig om alla fiskars namn. Som födelsedagspresent fick hon välja ett gosedjur från souvenirbutiken. Gamla traditioner hänger kvar. Hur gammal hon är? Lite mer än 7 i alla fall.

Blev repris på restaurang från igår. Wine Connection, samma rödtjut, en god argentinare.

Passade på att få iväg ett paket till Sverige, dels nya saker och så lite gamla kläder, 3,5 kg lättare packning. Det fyller jag upp snabbt.

Tog nattåget till Chumphon, sedan skildes våra vägar. Så gott att få den här tiden med min älskade unge, som jag inte träffar så ofta. Trots att jag inte fick cykla i Bangkok, som jag ville….. Nästa gång så.

 

2016-02-16–2016-02-18

checka ut från 99guesthouse, hämta ut tvätt. Än en gång fått vita plagg förstörda….. Vad är felet, varför kan inte tvättinrättningar sortera tvätt!??? Det är bara att kasta, eller sluta med vita plagg. Andas, andas, le och säga tack.

Nåväl, från ucheck i Kambodja och incheckning på Centara i Thailand, tog två timmar. Fick skjuts till gränsen av en kille i personalen som ändå skulle förlänga sitt visum. Det är bara 8 km dit från Koh Kong. Gick mycket smidigt vid gränsen. Inga scams här. Träffade ett franskt par som skulle in i Kambodja, helt plötsligt ska de ha 50 dollar vid immigration, man blir bara så trött. Tyvärr är det bara att betala, det är ju det de vet….

Hittade en mini van som skulle mot Trat, släppte av mig utanför Centara, blev upphämtad av en golfbil, gillar kontraster i min resa. Hade hittat ett supererbjudande  på Expedia. Bodde i en tvårumsbungalow, havet och pool precis utanför. Låg avsides och det passade mig perfekt för ett par nätter, 4,5 mil från Trat. Det var bara par och familjer där, och så jag. Blev poolhäng, strandpromenader, bara avkoppling i två dagar. Hade ingen lust att socialisera och det är friheten att resa själv. Jag bestämmer. Det gäller att vara full av energi inför Bangkok.

 

2016-02-14–2016-02-16

Upp tidigt, on the road again. Greg gjorde urgoda french toast till mig innan jag checkade ut.

Min vanliga tur med bussar. Punka förstås men med tanke  hur vägarna ser ut på många håll,blir det slitage förstås. Inte så kul att vänta i extrem värme, men efter nån timme  var vi på väg igen.

Framme i Koh Kong  på eftermiddagen,ligger väldigt nära Thailändska gränsen. Liten, sömnig småstad och få turister. Men det blir mer och mer, det satsas mycket på Ecoturism där. Hade bokat två nätter på 99 guesthouse, helt ok. Rent, fräscht, enkelt, billigt men lyhört nåt så in i baljan.

Tog mig runt stan ganska snabbt. Var på marknaden och köpte massa god frukt för 1 dollar. Mango, bananer, guava.

 

Tog en heldagsutflykt till Koh Kong Island. Kändes lyxigt, vi var 4 gäster och 2 guider. Koh Kong är en riktig paradisö, finns några resorts  på ön men inte på stranden där vi var. Kändes som Robinson. Sand som potatismjöl. Vattnet turkost och himlen blå. Som ett vykort.

Fick god lunch som de fixade på plats. På vägen tillbaka åkte vi genom mangroveträsk, rejält stort. Gick iland och fick vandra genom. Mäktigt och vackert.

Koh Kong stannar de flesta bara några nätter, många bara en natt, för att fixa med stämpel i passet. Det finns inga stränder i stan utan man får ta sig ut på Koh Kong Island eller över bron mot Thailand.

Jag är ju inne på beachlivet nu, så checkade ut efter två nätter. w

 

 

2016-02-13–2016-02-15

Tuk tuk till Kampot från Kep, tog väl någon timme. Stannade vid chaufförens hem på vägen. Han  skulle byta kläder och jag fick träffa hans familj. Frun och tre barn. Bodde ganska enkelt men han visade stolt mig hur de hade det. Trots att de har det tufft visar de en glädje, livsglädje. De har haft det väldigt tufft och har det ännu, Kambodja. Ändå har de alltid ett leende på läpparna och är genuint intresserade av oss turister.

Så kom vi till Kampot och Kampot Manor, som jag hade bokat, trodde jag. ”Hej, jag heter Gunilla och har noll koll”. Jo, bokat hade jag men fel datum och de var fullbokade. Men hjälpte mig och kollade efter andra hotell. Jag var välkommen till dem dagen efter, då jag hade bokat……. Inga kommentarer. Min snälla tuktukförare körde mig hit och dit, krävde inget extra i betalning utöver vår överenskommelse. Såklart gav jag honom mera och hälsade hans familj.

Så, hittade ett nytt hotell, Blue Buddha, stannade en natt där. Trevlig personal, rent, nytt och fräscht hotell. Kampot är en charmig, liten stad. Vandrade omkring, käkade god indisk curry på Brass Monkey. Fick äntligen tag i kokosolja, som jag varit utan ett tag. Är beroende av denna fantastiska olja. Använder den istället för bodylotion, blandar med solkräm, förebygger mot sandflugor, tar bort makeup. Äter, dricker det.

 

Blev ju även en natt på  Kampot Manor, som jag bokat från början. Återigen ett fantastiskt värdskap från David, även han från Australien och hans vän Greg, som var och hjälpte honom. Kände mig direkt som hemma och hade mycket trevliga samtal  med David. Lånade cykel och var ute och hojade runt med Kazzie, som kom samtidigt som jag. Ut på landsbygden. Träffade på en familj när vi stannade för en drickapaus. De hade tre barn. Det är så härligt när man stannar till och tar sig tid att prata med människorna som bor här. De försöker och verkligen vill prata engelska. Dottern tog fram sin lärobok i engelska och visade. Något som förvånar mig är att de även lär sig kinesiska. De bara ryckte på axlarna lie uppgivet, när vi frågade varför.

Cyklade vidare och kollade in risfälten och även saltfält. In genom ett tempel för att köpa Kampotpeppar, denna världens bästa peppar.

Bröt oss även in på en pepparfarm. Svårt att läsa: stod tydligt och klart öppet måndag-fredag och idag var det lördag. Inte undra på att vi inga människor såg. Men vi kollade runt, drog in dofterna från pepparen som låg och torkade. Man förstår varför Kampotpepparen är så dyr som den är. Fick lära mig det förra året då jag besökte en pepparfarm i Kep. De odlar ekologiskt, får inte använda kemikalier. De får licensen indragen om de gör det. Mycket vattnande och koll så ingen ohyra kommer.

Så det är mycket pyssel med dessa plantor. Men resultatet blir ju en väldans god peppar.

Hade en trevlig middag och den godaste vegetariska på  länge, gjord av David på Kampot Manor. En god australiensare, sauvignon blanc, slank ner fint till det.

2016-02-05–2016-02-13

Så äntligen kom jag till Kep och lugnet. Bara lata mig, minimalt med kulturella aktiviteter. Var ju i Kep förra året och såg en hel del då. Så nu pool och strandhäng så mycket som möjligt. En liten miss hade jag dock inte räknat med, that, kinesiska nyåret. Vilket gjorde att Kambodjarnerna vallfärdade till Kep i 3 dagar och intog stränderna med mera. Bilarna var fullastade med människor och mat. Så stranden fick vara dessa dagar.Samtidigt är det intressant att se hur de firar.

Hann bo på 2 ställen, först Vanna hill, som jag mest valde för poolområdet och att det ligger väldigt vackert. Deras inställning till service är helt ok. Förstår att det är en ny manager, han satt hela dagarna i restaurangen fjättrad vid sin laptop. Hade inget intresse av hur gästerna hade det. Som hotellslav är det något som stör mig. Fick heller aldrig svar på om jag kunde stanna längre och i så fall till vilket pris. Ingen återkoppling alls, det är sådant som gör att jag blir lite negativt inställd.

Men så fick jag det så mycket bättre på nästa stället, The beach House . The Beachhouse KepLigger precis vid stranden, har en liten pool. Inredning i min stil och så en fantastisk manager, Donna från Australien och hennes högra hand, Tia. Blev kär i stället direkt, ville inte åka därifrån. Donna kan det här med ett gott värdskap, hon småpratar med alla gäster. Tar sig tid och det är sådant jag uppskattar och gillar. Fick två nya vänner där, Petra och hennes son Nils, som är ute och reser. ibland, absolut inte ofta träffar man människor, som det bara känns rätt med. Blev både goda middagar och snack över vin och poolhäng.

Som sagt, hade bestämt mig för att vara lat i Kep, men det håller ju inte så länge. Blev både cykeltur och hiking i nationalparken och utmed stranden.

Hitade ett mysigt fik, Kep Coffee, som drivs av ett amerikanskt par. Nybakade, varma cookies med en espresso. Gutt!

 

Världen är egentligen inte så stor när man är ute och reser, man återser människor man träffat tidigare. En kanadensare, Paul, som jag träffat på väg från Laos, ropade på mig i Kep. Blev ett par öl och en hel del snack innan våra vägar skildes åt igen.

Efter en härlig vecka i mitt paradis, var det dax att säga hej då till alla härliga människor man träffat och dra vidare.

 

 

2016-02-04–2016-02-05

Så ännu en lång dag med mini van. Bokade min biljett av Pakse Travel, som garanterade att det skulle vara en stor buss och inte mini van. Fel, fel, fel. Fanns inte en stor buss i sikte. Man blir så lurad och det är tråkigt. Men till gränsen mot Kambodja gick det bra, sen började problemen.

Vi var en full mini van, som alla skulle ha visum för Kambodja. Hade fått infon om att det skulle kosta 35 dollar. När vi kommer dit så är det helt plötsligt 40 dollar. Det är 2 män som ”tar hand om” våra pass och visumansökningar och mellanskillnaden stoppar de i egen ficka. Vad gör man, det är bara att betala. Vi går över till Kambodjasidan utan pass och visum, ingen kollar någonting…… Bara intresserade av att få in stålarna. Väntade i extrem hetta ca 1 timme innan det var klart. Blir en del snack med andra resenärer. Utbyte av erfarenheter.  Sen lite kaos när alla skulle fördelas på olika minibussar. Hoppade ur och in några stycken innan jag kom rätt.

Efter ytterligare byte så kom vi fram till Phnom Penh framåt kvällen. Kolsvart och man vet inte var man är och så dessa tuktukförare som attackerar en. Man känner sig lite utsatt ibland. En var så fräck och närgången att jag kände att han öppnade dragkedjan på min ryggsäck, som jag bar på ryggen. Jag höll på att dra till honom. Andas Gunilla. Men det är en del av resandet, man får ta det. Tog en stund, men kom till hotellet till slut. Le Blanc Boutique hotel, riktigt läckert design ställe.

Blev inte så mycket mer än sova, frulle, en liten sväng ut på morgonen efter. Nu ska det bli beachlife. Lucky me. Life is better in flipflops.

 

2016-02-03–2016-02-04

I väntan på min nattbuss i Vientiane, tog jag en sväng, gick i nya kvarter. Hittade en butik med hantverk, Saboan. Man sålde bl a smycken där som gjorts av upphittade minor som man smält ner. Ungdomar jobbar där och som jag förstod även gjorde en del av hantverken. Köpte i alla fall några stycken. Jättefina och för ett gott syfte.

Så var det dax för en ny sängkompis på nattbussen till Pakse, som ligger ännu mer söderut. Denna gång en Laos tjej, som inte kunde engelska. Svår att kommunicera med. Blev liiite jobbigt, hon somnade i princip direkt och kröp i sömnen allt närmare mig, omedvetet. Låg  väl på en tredjedel av den redan smala ”dubbelsängen”. Och ja, även denna bussen fick problem och stoppade mitt i natten. Service och underhåll av bussar, nej, tror inte det…..

Hade bokat Pakse hotell och hipp hurra, rummet var klart när jag dansade in på morgonkvisten. Ut och käka frulle, fixa biljett till Kambodja och göra lite sightseeing. Ja, det blev faktiskt ett tempel idag. Besökte även Champasak Palace hotel. Legenden säger att det byggdes för en prins, han behövde ett stort ställe för alla sina koncubiner… vad vet jag. Han måste haft många för det är ett stort hotell. Några gäster såg jag däremot inte.

Pakse är väl mest en stad man stannar i bara någon natt för att sedan dra vidare, antingen söderut mot Si Phan Don eller korsa gränsen till Thailand eller Kambodja.

Ett dygn i staden räcker mer än gott för mig. Jag har bara stränder och avkoppling i sikte. Blev middag på taket på Pakse hotell och fin solnedgång. Maten var väl sådär, utsikten fantastisk. Blev lite störd över att man saltar notan, skyller på att priserna är ändrade. Men varför ändrar man då inte i menyn????? När man börjar argumentera är det helt plötsligt ingen som snackar engelska. Typiskt. Ska kanske börja med samma taktik tillbaka…

Pakse-24 timmar-tack och hej nu drar bitchen mot beachen och Kambodja.

2016-01-31–2016-02-03

Har åkt nattbuss både i Vietnam och Kambodja och verkligen gillat det. Man har sin egen lilla kuppe, kan välja om man vill ligga eller sitta. I Laos är det lite annorlunda, här är det som en dubbelbädd, ingen valmöjlighet att halvligga om man vill det. Plus att man delar säng med en främling. One night stand, fast ändå inte. Hade tur för min sängkamrat var en trevlig fransyska, vi snackade halva natten innan vi slutligen kunde somna. Hon hade bl a jobbat hos Moet et Chandon, så det blev mycket champagnesnack. Vaknade tvärt av att bussen hade fått punka, mitt in the middle of nowhere. Det löste sig efter ett tag och resan fortsatte i mörkret.

Framme i Vientiane, huvudstad i Laos, framåt morgonkvisten. Sa hejdå till min sängkompis och tackade för en trevlig natt. Tog sällskap med ett franskt par, mycket fransmän blir det, skulle bo på samma hotell. Stannade till för frulle på  väg till hotellet. De har ett bed and breakfast i Frankrike, i Bourgogne. Stänger över vintern och ut och reser ett par månader. Fick inbjudan till att besöka dem och det ska jag. Chez Bagatelle heter stället, ser helt underbart ut. Nu har man ju flera anledningar att besöka Frankrike. Paris och Bourgogne.

Bodde på Golden Sun Hotel, blev kvar 3 nätter. Hann njuta av deras pooler och bara lata mig. Nja, som vanligt gick  jag en hel del men hade inga måsten, orkade inte med flera tempel, kvoten var nådd, för ett tag i alla fall.Njöt av solnedgångar vid floden. Åt kanongod indisk mat. Fikade på Scandinavian Bakery. Klippte mig. Frisören kunde knappt ingen engelska, men förstod mig. Jättenöjd. 70 kronor kostade kalaset och då fick jag även massage. I huvet alltså.

Vientiane saknar charmen som Luang Prabang har. Men helt utan själ är den inte.

Hade ju lovat mig själv att inte mera nattbuss men efter tre dagar var det dags igen. Måste ju ta mig därifrån. Längtan till lugn och ro och strandliv var större.