Lifeisbetterinflipflops.blog

2016-01-03–2016-01-05

checkade ut från Dhamma Kancana klockan 7 på morgonen, avslutade med två timmars meditation kl 04.30

Fick åka med två Dhamma Servers som bodde  i Bangkok. Lite mör i huvudet och blandade känslor. Tomt, upprymd, hur ska jag förvalta allt jag upplevt och jobba vidare med? Satt i baksätet och försökte koppla av. Inte så lätt med två kvinnor i framsätet som tjattrar oavbrutet och kör som en biltjuv. Andas Gunilla.

Kom fram hel i alla fall, tog väl 2,5 timmar. Gick fort med andra ord.

Att checka in på P.Y Guesthouse var som att komma hem. Sådan härlig, avspänd atmosfär. Bakom grinden dolde sig en oas. Massor av grönt, gamla möbler, statyer och annat smått och gott.

 

Tog mig en sväng till JEATH Warmuseum, ligger inne på ett tempelområde vid floden. Fullt av aggressiva hundar, kände mig inte så safe direkt. Ett minus med den här stan är hundarna som inte är trevliga. Inte bara jag som upplevde det så. En annan gäst fick kasta sig in i en bil för att komma undan. Det gäller framförallt vid templen. Trist. En deltagare på meditationscentret som bor i Kanchanaburi, hade blivit attackerad bakifrån av två galna hundar på gatan. Hon fick gå varje dag i en månads tid och få såren omlagda. Käka en massa antibiotika.

Jag tror ju på att mycket i livet sker av en anledning, att det är förutbestämt. Guesthouset som jag bodde på var litet, 8 rum. Hur stor är då sannolikheten att en man, dansk, bor där samtidigt som jag. Det i sig är ju inget konstigt. Men när vi pratat om våra resor, planer, visar det sig att han ska till samma meditationscenter där jag just checkat ut från Plus att han även ska till New Foundation i Chiang Rai. Jag hade anmält mig dit men avstod när jag fick plats på Dhamma Kancana. Helt otroligt. Så vi hade mycket att prata om.  På  kvällen, efter våra aktiviteter på dagen, sammanstrålade vi i trädgården, där även andra gäster slog sig ner för att snacka. Så trevligt. Som att sitta i någons vardagsrum.

Tog bussen upp till Hellfire pass, där Death Railway byggdes av krigsfångar under andra världskriget. Ett stopp vid ett vattenfall. Men nästan inget vatten. Är ju ganska bortskämd med vattenfall från Norge….Som avslutning besökte jag War Cementhary så nu var mitt kulturella behov fyllt och jag hade gjort mig förtjänt av en timmes massage. Haffade en cykeltaxi på hemvägen. Fick en historielektion på köpet, om alla kungar bland annat och cigarettillverkning och pengatryckeri där vi åkte hemåt i solnedgången.

 

2015-12-23–2016-01-03

….. Dagen D inne. Först utmaning att ta sig till centret som ligger i en nationalpark 18 mil från Kanchanaburi. Buss till Thong Pha Phum. Lokalbuss utan ac men väl med kd (korsdrag)

Avsläppt på torget och nu blev det spännande. Skulle vara en minibuss (trodde jag) sista 4 milen. Kan väl tillägga att jag var den enda västerlänningen, där på torget. Men jag kände lugnet och efter en halvtimme kom det en flakbil, locals hoppade på och visade att jag skulle göra detsamma. Precis som att de enda turister som kommer till det här stället ska vidare till Dhammacentret. Det är kanske så. Så jag gjorde som de sa. Det var kvinnor, nyfödda barn, män. Säckar med ris, kött, grönt, takpannor lastades på innan vi drog iväg.  En man från Japan var också med, skulle till samma ställe. Kommer vi vilse så är vi i alla fall två, tänkte jag.

Färden gick upp mot bergen, jättevackert. Mycket grönt, kakaoplantager med mera. Dofter, en blandning av avgaser, hetta, skit, blommor. Fram kom vi och där blev vi genast separerade, män och kvinnor för sig.

Inskrivning och så fick man lämna ifrån sig mobil, kamera, laptop mm. Får inte ha någon kontakt med omvärlden under dessa 10 dagar. Inte skriva, inte läsa och framförallt inte prata, inte se på någon, inte röra någon. Många inten….

Men fuskade liiiite, hade kvar penna och papper, blev en viktig ventil vid ett par tillfällen. Bara skriva av sig några ord. förlåt.

Ska inte gå in så djupt i själva metoden. Det är meditation enligt Vipassana och kommer ursprungligen från Buddha. Dessa center startades av en man från Myanmar, Goenka. De är inte knutna till någon religion.

Som sagt, det är tystnad som gäller. Det är en förutsättning för att man ska lyckas. Strikt schema när morgonklocka ljuder kl 4 och 4.30 är det dax för första passet med 2 timmars meditation.

Vi mediterade 10-11 timmar varje dag, check på den. Slutade kl 21 o då var det bara att ta en dusch och sova.

Ont i kroppen så satan, tog mig fram till sjätte dagen innan jag funnit en någorlunda uthärdlig ställning. Blev lycklig när man hittade rätt, komma ihåg till nästa gång. Som då visar sig bli ett litet H-vete. Fattar ingenting. En burk tigerbalsam och lite annan häxsalva gjorde jag av med. Ibland somnade benen, helt plötsligt ropas man fram till läraren, dax att meditera tillsammans med henne och jag kan i te röra mig. Låtsas först som jag inte uppfattat mitt namn samtidigt som jag slår lite lätt på benet. Vakna, vakna. Ibland gäller det att ta fram humorn och bjuda på sig själv. När man fått till en riktigt bra ställning och känner ett riktigt flow, då  är det ” time for a break”. Men hallå, varför??? Men framåt dag 6 så lättade det och smärtan var inte så påtaglig.

Nästan som att föda barn, ont gör det, men det går inte att hoppa av. Klart jag kunde hoppa av, men det finns inte i min värld. Samma när jag körde Vätternrundan, 32 mil, kramp och ont, men ställa in??? Nope.

 

Dag 3

vet att vi inte får skriva, men måste, bara några rader. Fick en rejäl dipp efter lunch. Ledsen, ensam, saknar, längtar. Vet att det är en process. Sitter bara och gråter. Vad sker i hjärnan. Som jag saknar Anna och Erik. Första julen utan någon av dem hos mig på väldigt länge. Igår hade kroppen ont, idag är det själen. Det är en känslomässig berg och dalbana.jag ska gå hel ur det här. Bara jag tillåter mig att gråta och pysa. Att kunna men inte få, känns extra jobbigt idag. Tar mig samman och vet att jag inte är ensam om att känna så här. Haft samtal med läraren idag o fick det bekräftat. Det kommer att gå  upp och ner, går inte att stoppa tankarna och då är det bara att gå tillbaka till andningen, fokusera.

fag 4

idag är jag trött, trött. Nu går vi i nästa fas, närmar oss djupet.

Dag 6

var en riktig skitdag, morgonmeditationen gick bra, men resten av dan….. inte bra. Fick veta att dag 2 och 6 är de värsta och det är då en del beslutar sig för att hoppa av. Men för att peppa mig själv, tänkte jag som så att vi mediterar 110 timmar på 10 dagar, om jag misslyckas, i mina ögon, ca 8-10 timmar av detta, är det ju inget misslyckande egentligen. Eller hur?

Dag 8

sitter efter lunchen, på min favoritplats, i solen. En kopp kaffe med kondenserad mjölk. Jag vet, brukar aldrig använda kond mjölk men man måste lyxa till det. Solen står högt på himlen, blundar. Ljud av en kvast, en av deltagarna sopar undan löv som fallit ner. Djuren är tysta så här mitt på dagen. Blir mer ljud framåt kvällen, då låter det som ett kafferep. Så kommer ljudet av droppar, försiktiga droppar, får några stänk på mig.

Vattenspridarna som går på, så försiktigt. Det här vill jag minnas” man måste leva, inte bara finnas. Just det här ögonblicket kommer jag alltid att minnas”. Mauro Scoccos ord är så klockrena.  Och det är årets sista dag 2015. I morgon är en ny dag, ett nytt år. Önskar ett gott nytt år till mina älskade barn, familj, vänner, i tysthet.

Dag 10

….konstig känsla när vi fick börja prata. Vilket kackel, herregud. Största kafferepet. Vi var 70 kvinnor och de flesta thai, så det lät lite. Fick en tomhetskänsla, svår att beskriva. Är det över, vad händer nu? Samtidigt en glädje, klarade det och som när man får barn, så glömmer man allt det jobbiga och onda och är bara lycklig och vill på det igen. Det blev en ny version av Gunilla. Gunilla.2

 

2015-12-22–2015-12-23

framme på eftermiddagen. Tuktuk till mitt guesthouse. U Dee Room and Coffee. Mysigt ställe och så hjälpsam personal. Ringde  samtal och hjälpte mig hur jag skulle ta mig vidare till meditationscentret i morgon.

Relativt nytt och låg nära bron över floden Kwai. Så tog mig dit, gick över till andra sidan. Känt av historiens vingslag 😊 kan bocka av den på min bucketlist.

Käkade god Pad Thai och en Leo till det. God Jul och Gott Nytt År Gunilla. I morgon väntar ett annat liv. Kan väl erkänna att jag är lite spänd. Klarar kroppen detta? Har laddat med tigerbalsam och andra häxpreparat.

 

 

 

2015-12-21–2015-12-22

Båt och buss från Koh Tao och landade in i Hua Hin framåt kvällen. Mycket blåst och hög sjö lika med spyor. Inte för mig men för att undvika dofter och höra hulkningar och skrik, tar jag mitt mirakelstift (bra för allt, moskitobett, utslag, huvudvärk mm) och stryker under näsan, doft av mint och örter. I med hörlurar och en ljudbok. Blunda.

Taxi till hotellet, blev väl lurad som vanligt. Ibland orkar jag inte ta upp kampen, ibland startar jag ett ordkrig. Det är något med med och taxichaufförer. Men varför ska de alltid försöka blåsa en! Bara en natt här. Första besöket och kan väl säga att det inte är min cup of tea. Sorry, alla som älskar stället. Men baken är som smaken delad…

Tog mig ut på nattmarknaden, massor med folk, mest turister. Träffade på två tjejer från Malaysia som jag käkade med.

På morgonen tog jag mig en sväng mot beachen för att ta lite bilder och få en känsla av stället. Hann med en iste på Starbucks.

 

Sen vidare med mini van mot nästa stopp, en stackars pojke började spy innan vi lämnat stan. På med stiftet under näsan och i med hörlurarna. Fokusera Gunilla 😊

 

 

2015-12-13–2015-12-21

……. Minivan från The Theatre till Chumphon och vidare med Lomphrayah Ferry till Koh Tao.  Hade trevligt sällskap på vägen, så resan gick fort. En fransman, flygkapten på Air France. Hade mycket att prata om och vi hann ses en del på Koh Tao innan han reste vidare. C’est la vie. Jag fick träna på mina franskakunskaper från skolan för 100 år sedan. Skämtar bara, det var engelska som gällde.

Så äntligen få sammanstråla med min älskade unge, min musketör, Lilla My, Stampe, Anna. Kärt barn har många namn. Den lilla sjöjungfrun som gett sitt liv till dykningen och jobbar som dykinstruktör på Roctopus Dive i Sairee. Hon drog till Koh Tao för 4 år sedan och blev fast vid sin passion. Hon är en hårt arbetande, ambitiös, envis instruktör som det går bra för och det värmer i mammahjärtat.

Blir alltid så varmt mottagen av hennes vänner och kollegor på Roctopus. Mamma Linner som de kallar mig. Gutt att få kramar av alla fina killar och tjejer. Det är ett härligt gäng.

Hade bokat in mig på Simple Life resort de första nätterna, blev kvar där hela tiden. Kanske lite över min budget men whatever, det ligger centralt, har pool, fantastisk personal, bra service och god frulle.

Det var mycket som hade hänt i Sairee sedan sist, var senast i mars i år. Byggts massa nya boende, det behövs. Förhoppningsvis pressas priserna ner på boende, med ökad konkurrens. En Walking Street med många barer och matställen är ny. Hittade en vegansk restaurang där. Vegeta Bowl, mycket god mat och uppfräschade drinkar och smoothies.

 

En annan ny restaurang är Blue Water, ligger vid Sairee Beach, något dyrare, men vilken god mat och drinkar. Espresso Martini, gött.

Hann med några besök på Kayo Massage, går ingen annanstans för massage när jag är på ön.  Ligger också vid stranden. Underbart att ligga och höra vågorna och få underbar massage av dessa gulliga och duktiga kvinnor.

Hängde på Anna och hennes vänner ut. Vissa kvällar visas deras dykvideos på Choppers istället för på Victors påWind Beach. På Choppers är det samtidigt pubcrawl dessa kvällar. Party med andra ord. Bra ös och live musik och en hel del drinkar, så även för Gunilla. Hade tydligen något på min bucketlist som jag inte visste om, men nu har jag gjort det. Wild and Crazy. Vad det var? Det lämnar jag till fantasin.

Var allmänt ganska lat denna vecka, kände för att vara rejält utvilad inför vad som komma ska.

Men ut på tur aldrig tur. Tog på mig gympadojorna och drog söderut. Förbi Mae Head, Jansom Bay, Sanuan beach och slutligen till Banana Rock. Det som slog mig var att det var så lite folk på dessa ställen. Det är fina resorter som ligger där, fantastiskt läge. Men nästan inga gäster. Det är ju i princip högsäsong nu. Samtidigt ligger det lite off men några nätter skulle jag nog kunna bo där. Framme vid Banana Rock var det en del bungalows som tagit stryk av regnperioden och rasat ihop.

När jag var på väg tillbaka från min tur, gick längs Yellow Brick  Road i mina tankar, hörde jag någon ropa ”Lady, lady Ban Sahpang”. Vände mig om och där stod den danske naturisten. Med kläder….. Kunde ju inte säga, sorry men kände inte igen dig med kläder på. Ser bara bilden från stranden framför mig och ler.

Så var det dax att ta farväl av Anna och Koh Tao, ogillar att säga hej då. Blir alltid gråtig. Men det var inte så svårt nu, vi ses ju snart igen. Lilla My, älskade unge.

 

 

2015-12-09–2015-12-12

Vaknade utvilad, någorlunda i alla fall, tog mig till södra busstationen, biljett till Bang Sahpang, mot södern och beachen. Så härligt att nå den ännu oförstörda av massturism lilla oas, ca 35 mil söderut från Bangkok. Nästa öde, milslånga stränder. Här ska jag komma in i semestermood. Bodde på The Theatre Villa, ett litet hotell som ägs och drivs av en thailändskt par. Så härligt att komma tillbaka. Ner till stranden och få känna, den efterlängtade sanden mellan tårna. Vågornas brus.

3 rejält slappa dagar, sola, läsa, gå på stranden. Det är bra start på min resa. Gjorde inget annat än skrotade runt. Snackade med folk, de få, jag mötte på mina promenader. Bl a en dansk man från Anholt. Den lilla lilla ön som anges i väderleksrapporten, ”Anholt, svag västlig vind”. Nåväl, denne man, pensionär som reser varje vinter och lever på en riktigt stram budget. Skulle precis sluta vårt samtal när karln drar av sig badbrallorna och säger ”nu ska jag bada”. Kunde han inte ha väntat tills jag vänt mig om. Han var ju ingen Adonis precis. Men hej och kul att råkas hann jag få ur mig innan jag vände på ”klacken” (det säger man kanske inte när man är barfota) och helt paff och skrattande gick vidare.

2016-12-08….. så äntligen är min tripp igång. Har inte så mycket uppstyrt egentligen, har lite tankar vart jag vill. Två stopp är planerade på riktigt. Först att besöka Anna, min älskade musketör, ”Lilla My”, ”Stampe”, min unge. Så Koh Tao blir det 2 gånger, början och slutet av resan. Utöver det en annorlunda jul och nyår på ett meditationscenter. Så let´s go.

Bangkok så, one night in Bangkok. Mest för att ”landa”, innan jag ska vidare.

Har funnit en liten pärla att övernatta på. En oas i denna stad som aldrig sover. In i en gränd, nära Grand Palace och ett stenkast från Kaosan road. Tyst, homestay. Bang Thuang Boutique Hotel, 8 rum i fransk kolonialstil. Precis i min smak som väldigt gärna undviker alla stora, i mina ögon, opersonliga hotell. Det är nog en arbetsskada. Ut i vimlet,känner värmen, den lite klibbiga som slår emot, dofterna, trafiken. Yepp, nu börjar det. Kaosan Road gjorde jag snabbt, den var sig lik, massor av folk och shopping, som vanligt. Men men, ingen shopping för Gunilla. Har nog så tung ryggsäck, så inte mer i den. Måste bli av med lite godsaker som jag har med till Anna innan det kan komma något nytt i min packning.  Hittade en gaturestaurang nära hotellet. 40 bath för mat och dryck, gott dessutom. En sväng till Grand Palace, lite bilder, sen tillbaka. Rejält trött efter nästan 2 dygn på resande fot. Hann gå lite vilse med, men det är ju mitt varumärke. Snurra till det lite men kommer alltid rätt till slut….